”Du undrar om jag har alibi?”
Text Marcus Leifby Foto Margareta Bloom Sandebäck
Han skrockar, professorn, när han får frågan om han faktiskt vet mer än han kan, vill eller vågar berätta.
– Busarna litar inte på polisen, men de litar på mig, och jag tackar och tar emot.
Men om jag själv hade suttit på känsliga uppgifter, och känt behov av att få det ur mig, då hade jag vänt mig till dig och inte till polisen. Du har ju tystnadsplikt?
– Ja, men det känns lite skakigt att inte vanligt folk vänder sig till polisen. Palmegruppen får 3–4 tips i veckan, jag får flera varje dag, då undrar man vad fan det är som har gått snett.
Vad är det för tips du får in?
– Allt möjligt. Det kan vara lite stolligt ibland men det är alltid rolig läsning. En del kan jag säkert använda i någon roman. Men en del är intressant.
Vapen?
– Ja, det handlar om totalt fyra stycken nu som jag ska försöka få in. En har jag gott hopp om att få in, en annan har jag fått erbjudande om att köpa, den är lite dyr men betalar jag så får jag den. Jag förhandlar med någon som jag tror är säljaren.
Och ingen av de här fyra revolvrarna har provskjutits tidigare?
– Det har jag jävligt svårt att tro.
Hur mycket funderar du på Palmemordet?
– En hel del. Det är ofrånkomligt. Det är en sorgesam historia.
Varje dag?
– Nej det kan jag inte säga. Men i perioder.
Vad befann du dig på kvällen den 28 februari 1986?
– Du undrar om jag har alibi? Det har jag. Men det har inte Jan Guillou och han är hörd.
Guillou?
– Alla personer som det har inkommit uppgifter om ligger som egna uppslag. Guillou har väl tio uppslag, jag har tre vad jag vet om, och sedan finns det ett uppslag som avser mig och Guillou. Att jag är hjärnan bakom och han är skytten. Men så illa som han skjuter så hade han bommat allt, så honom kan man stryka.
– Jag lär väl bli hörd snart om jag fortsätter att lämna in vapen.
Minns du kvällen 28 februari 1986?
– Jag minns. Jag låg faktiskt i sängen. Vid den här tiden bodde jag i Göteborg och veckopendlade. Jag kom hem någon gång på kvällen, åt middag och skulle kolla en film med Ingrid Thulin. Men den var dålig så vi gick och lade oss. Jag hade somnat när telefonen ringde, en sån bakelithistoria, och det var efter midnatt. Då hörde jag frun säga ”du tycker jag ska väcka honom för att berätta det?”. Vad fan vad det där, undrade jag, och då sa hon att det var någon tokig fan som ringde och påstod att Palme var skjuten. ”Var han full eller?” undrade jag. ”Ja, det lät som att det var fest i bakgrunden”. Sedan tänkte jag inte mer på det utan somnade om.
Dagen efter fick han höra om nyheten på radion när han stod i köket och förberedde frukost.
Blev du förvånad?
– Nej, jag blev inte det. Jag hade varit på något seminarium en tid före mordet och då hade det diskuterats hotbilder. Vi fick ange tre personer som vi då tyckte löpte störst risk att bli mördade. Det var svenska kändisar, kungahuset, och så vidare. En person fick mer poäng än alla andra tillsammans – och det var Olof Palme.
Vem tror du mördade Olof Palme?
– Det är någon med säkerhetspolitisk anknytning som har vetskap om att Palme ska ut på kvällen. Att de ska på bio utan bevakning och känner att ”nu jävlar tar vi chansen här”.
Vi?
– ”Vi”. Eller en stållepelle som fått för sig att Palme jobbar för ryssarna. Eller så finns det ett personligt motiv.
Sedan då?
– Hur får man korn på vilken biograf de ska gå på? Man ställer sig vid bostaden och följer efter när de går hemifrån. Med ambitionen att skjuta så fort som möjligt. Men av olika skäl hinner man inte med, och det går inte att skjuta någon i tunnelbanan, så det blir till att vänta ut bion och skjuta efteråt. Och sträckan mellan Grand och t-banan är det bästa stället. Det tyder på ett rationellt agerande, inte någon slump.
Vissa ”experter” menar att en proffsmördare hade tömt magasinet?
– Vem har sagt att det är en proffsmördare? Den här personen har personliga motiv. Han skjuter Palme med ett påsittande skott, pipan är 10–20 centimeter från Palmes rygg när skottet går av. Det fladdrar rätt bra i magen då.
Sedan försvinner han utan att någon lyckas se honom i ansiktet?
– Det smäller och sedan går fanskapet upp i rök. Han är bekant med omgivningarna. Och eftersom motiven är personliga är jag säker på att han har vapnet kvar. Den här revolvern är lika stor som en liten julgris, den väger ett kilo, det är inget man stoppar i innerfickan på kavajen om man säger så. Enligt vittnen backar gärningsmannen, tittar ett par sekunder, stoppar ner revolvern och vänder sig om och sticker.
Det finns ett vittne inne på Tunnelgatan som är intressant. Jeppsson.
– Jag är inte så svag för vittnen. De pratar en jävla massa. Och de läser tidningar. Men det här är alltså en person som känner till Christer Pettersson väl. Och 2,5 år senare, när förhörsledaren desperat försöker få honom att peka ut Christer, han visar till och med en bild på honom, då säger vittnet ”nä, det där är ju Christer Pettersson, han bor i Sollentuna”. Han menar att han sett Christer många gånger efter mordet och att poletten då borde ha trillat ner, men det har den inte gjort.
Är det här ett bra vittne enligt dig?
– Jag tror att det är en vettig kille. Han verkar jävligt ärlig i alla fall. När han får frågan om han följer efter mördaren säger han att han först gömmer sig och att han sedan väntar en stund innan han smyger efter. Han är ärlig med att han är lite feg.
Men Lisbet pekar ju ut Christer Pettersson?
– Det är känsloladdat det där men hennes utpekande skulle jag inte ge fem rubel för. Åklagaren förklarar ju för henne att det är en gammal alkis som de har tagit, varpå hon säger ”det ser man ju vem det är som är alkoholist”.
Har du träffat Christer Pettersson?
– Ja, jag träffade honom i samband med ett lögndetektortest vi gjorde.
I TV3 ja. Och det klarade han fint. Vad sa han om det?
– Då sa han att ”han fan inte hade dödat Palme”. Men att han samtidigt var tacksam om jag inte spred ordet, eftersom han tjänade pengar på det faktum att han var misstänkt. Sedan hade han en lång utläggning om att han gillade Palme, och att Palme gillade sådana som han. Var han nu hade fått det ifrån. Men jag ville inte störa harmonin så jag sa ingenting.
Tror du på det han säger?
– Han passar inte in här. Han hade gapat och vrålar och pekat finger.
– Fanskapet går upp i rök, är det förenligt med Christer? Han som suttit på Oxen och dragit i sig två flaskor vodka och sedan gett sig ut på stan för att fixa knark?
Vad händer om jag lyfter ”Sydafrika-spåret”?
– Det lämnar mig kall. Jag tror att det är inhemskt. Den här personen har lokalkännedom. Och varför ett sådant vapen i så fall? Om det är en proffsgubbe från utlandet? Men snutarna som spelar golf älskar det där. Då kan de ta en sväng ner till Sydafrika vintertid.
En annan konspirationsteori som vunnit visst fäste är den om ”mötesscenariot” som Gunnar Wall har redogjort för i sina böcker om mordet. I korta ordalag går den ut på att Olof Palme ska ha mött gärningsmannen. Teorin bygger på de tidiga vittnesförhören där flera berättar om att de har sett gärningsmannen samtala med offret.
Leif G.W. ”hmm:ar” när det kommer på tal.
– Jag är inte så svag för vittnen, men om de säger spontana saker vid ett första förhör, då är det annorlunda. Det är jag svag för. Och här finns det tre, fyra vittnen tror jag, som kommer med olika varianter på att de ser gärningsmannen och Olof Palme samtala. Och är det så, då är det fanimej kriminologisk jordbävning. En del konspirationsteorier blir för mycket, de är bortom all vett och sans, men det här är inte så dumt alltså.
Du är inte helt avvisande till ett sådant scenario?
– En förklaring till att de går över gatan är att Lisbet ska kolla i ett skyltfönster. Det där skyltfönstret är inte upplyst. Och sedan verkar det som att de har gjort ytterligare ett uppehåll på en halv minut på väg till Dekorimahörnet. I snålblåsten. Det kan tala för att Gunnar Wall har rätt.
– Men det som gör det hela olustigt är att Lisbet då, med berått mod, ska ha pekat ut Christer Pettersson.
Vad säger du om utredningen av i dag?
– Äh, som det är nu kan de lika gärna lägga ner det. Det är inte meningsfullt. De kan lika gärna sätta en kanslist som samlar ihop brevskörden och sorterar in den i källaren. De agerar på vissa tips, men de jobbar inte häcken av sig. Det är en trött församling. Jag brukar kalla dem för Palmes pensionskassa.
Vad är alternativet till att lägga ner?
– Spaningschefen ”Daggen” (Dag Andersson, redaktionens anmärkning) är en bra utredare. Men det behövs nytt folk också, och de nya behöver tid att läsa in sig. Då kan man börja med något som i alla fall liknar en mordutredning.
Tror du mordet kommer att klaras upp?
– Ja.
GW:s tips: Leta bland poliser och militärer
Jag tror att det var en svensk man med god orientering i Stockholms innerstad som höll i revolvern. Han har god lokalkännedom, förmodligen har han bott här hela livet. På dagen har han på något sätt aviserats om att Olof Palme ska gå ut och att han saknar livvaktsskydd. Det är vida känt. Det kan vara så att han håller koll på paret Palme när de lämnar hemmet. Att han är redo redan i Gamla stan, utanför bostaden, men att han av förklarliga skäl inte får ett lämpligt tillfälle att skjuta. Gärningsmannen följer med till Grand och får god tid att förbereda sig. Han vill ha ett ställe där det inte är så mycket folk och där det finns flyktvägar. Det blir i hörnet Tunnelgatan–Sveavägen. Jag tror att man ska leta bland poliser och militärer. Det krävs en del för att skjuta någon i ryggen med ett så kallat påsittande skott. Han flyr Tunnelgatan och går sedan upp i rök. Jag tror inte att han har gjort sig av med vapnet. Det har han kvar. Det är värt alldeles för mycket för att kasta i sjön”.