Han var den ende som fälldes för mordet. Och han var den enda som hade papper på att han var oskyldig.
Aftonbladets kriminalreporter Lennart Håård kom Christer Pettersson närmare än de flesta.
Det här är hans berättelse om gåtan från Rotebro.

1. SISTA GÅNGEN JAG SER CHRISTER P

”Christer har råkat illa ut…”

Text Lennart Håård

Måndag 27 september 2004. Ett ljust täcke har vikts över hans bröst. Och det mörka håret är kammat prydligt snett framåt.
Han ligger på rygg, ansiktet är blekt och fårat.
Det är Christer Pettersson.
Ensam i en sal på en neurointensivavdelning på Karolinska sjukhuset i Stockholm.
Ögonen är slutna.
Han är medvetslös, nyligen opererad för en svår skallskada. Ligger med dropp och är kopplad till respirator.
Tystnaden är kompakt när jag och min kollega Richard Aschberg ser Christer Pettersson genom den glasade dörren till sjuksalen.
Efter kanske fem minuter går vi därifrån.
Det är sista gången jag ser Christer Pettersson.
Två dagar senare avlider han.
Karolinska sjukhuset meddelar att Christer Pettersson avled på grund av en svår skallskada onsdagen den 29 september klockan 12.55.
Han blev 57 år.

Christer Petterssons död ekade med krigsrubriker genom Sverige och i massmedia över hela Europa där han utpekats som ”Palmemördaren” trots att han friats av hovrätten och levde som en fri man.
Det var uppenbart att alla ville veta varför Christer Pettersson så oväntat avled och vad som hade hänt.
Fjorton dagar tidigare satt jag på  redaktionen med en kopp kaffe när en man, som vi kan kalla Gurra och tillhör a-laget  i Sollentuna, ringde på mobilen och sa:
– Christer har råkat illa ut … vi satt på parkbänken när polisen kom.
– Christer hade varit på socialen och det blev bråk på vägen därifrån. Han har ont i en arm och nån har ringt polisen.
Christer Pettersson fördes i polisbil till akutmottagningen på Karolinska sjukhuset.
Han hade tagits in till läkare när jag kom dit och tre, fyra patienter satt kvar i väntrummet.
– Han pratade med en sjuksköterska och uppträdde som vem som helst, sa en kvinna.
Läkaren på akuten konstaterade att Christer Pettersson var skadad i en arm, men måste föras till S:t Görans sjukhus för tillnyktring.
Så skedde. Och där låg han kvar över natten.  Dagen efter skrev han ut.
Christer Petterssons sista steg togs ut genom entrén, strax utanför ramlade han baklänges och slogs medvetslös.
Han fördes till neurokirurgiska kliniken på Karolinska sjukhuset och opererades.
– Vi reducerade blödningen och sänkte trycket, berättade överläkare Bo-Michael Belander.
Christer fick intensivvård i två veckor.
– Det var en svår skallskada och hans kropp orkade inte längre.
Christer Karl Gustaf Pettersson somnade in och tog alla sina hemligheter med sig in i mörkret.

2. CHRISTER P BERÄTTAR FÖR MIG OM MORDNATTEN

”Jag skulle bli en

ypperlig mördare”

Lördag 27 oktober 2001. Christer Pettersson stannar till och tittar upp mot den övre parkeringen när han kommer ut från ett köpcentrum
i Sollentuna.
Han nickar och kommer mot bilen med sin lite slängiga stil.
– Tjenare, säger han.
Det är höst och en isande vind från norr drar in över Sollentuna. Det är kallt.
Ansiktsdragen är skarpare av kylan. Svart skinnjacka och jeans, som vanligt.
– Ja, jaha jag vet vad du vill.
Han sätter sig bredvid mig i framsätet. Det är bara vi på parkeringen. Tomt.
Visar honom att jag har skrivit ner frågorna i ett block och han kan se vad jag antecknar.
Han ska berätta om mordnatten.
Har du sagt att det var du som sköt Olof Palme, är det sant?
– Det har jag kanske sagt, det är riktigt.
Minns du att du sköt Olof Palme?
– Nej … det minns jag inte.
– Men jag förnekar inte att det var jag.
Berätta om den här kvällen, den 28 februari 1986.
– Min vän Ulf Spinnars sov hemma hos mig i Rotebro och vi kom överens om att jag skulle fixa amfetamin.
Sigge Cedergren hade tidigare hjälpt honom på spelklubben Oxen på Oxtorgsgatan, en tvärgata till Sveavägen. Sigge var då delägare i krogen.
Christer fick besked om att han kunde hämta amfetamin på spelklubben och tog kl 19 ensam pendeltåget från Rotebro till Centralen och gick via Sergels torg till Oxen.

Christer Pettersson fick 3 g amfetamin och säger att han under kvällen även drack 50 cl starksprit.
Christer minns att han lämnade spelklubben Oxen vid 22-tiden.
Jag visar mina anteckningar för Christer och där kan han läsa:
”En timme senare sköts Olof Palme på Sveavägen av en ensam man som mycket liknar Christer Pettersson.”
Lisbet Palme har pekat ut dig som mördaren, hon glömmer aldrig ditt ansikte. Är det du?
– Det är mycket möjligt.
Christer Pettersson säger sig minnas spriten och amfetaminet. Och efter det – att han skulle åka hem.
Vart gick du?
– Jag minns bara att jag åkte tåg och var hemma till midnatt.
Men innan du åkte tåg?
– Det minns jag inte.
Något måste du väl minnas?
– Nej … det är som en black out.
En specialgrupp på rikskriminalen har kartlagt mordkvällen och det här är chefsåklagare Anders Helins redovisning:

• Kl 19.30 kommer Christer Pettersson till spelklubben Oxen. Hur länge han är där är oklart, men vittnen har sett honom utanför Sigge Cedergrens bostad på Tegnérgatan nära Sveavägen.
• Vid 20.30-tiden lämnar paret Palme bostaden på Västerlånggatan i Gamla stan för att se en film på biografen Grand på Sveavägen nära korsningen med Tegnérgatan. Filmen börjar 21.15 och slutar 23.00.
• Efter filmens slut står makarna Palme tillsammans med Mårten Palme och hans flickvän på trottoaren vid en bokhandel -utanför biografen. Efter några minuter skiljs de åt och makarna Palme går Sveavägen mot Adolf Fredriks kyrka.
• Fem personer ser Christer Pettersson vid biografen.

– Jag lägger märke till mannens ögon, säger en kvinna. Det kändes som något sjukt i hans blick.
– Jag har känt honom i många år … det var Christer, säger en man.
Ytterligare ett vittne säger att han ser Christer Pettersson i en telefonkiosk.
En man som befinner sig vid ett gatukök nära Adolf Fredriks kyrka ser paret Palme och att en man -följer efter dem. De korsar Sveavägen och går arm i arm över på samma sida som  färghandeln Dekorima.

23.21 skjuts Olof Palme. Tre vittnen ser skottdramat. Även Lisbet Palme, som går vid sin mans sida och i både tingsrätt och hovrätt har sagt att det var Christer Pettersson.
– Jag hörde två skott och såg en man som höll i en pistol, säger en man.
– Jag såg en man som stod nära Dekorima, säger ett annat vittne. Jag såg hur han gick upp bakom Palmes rygg och la sin vänstra hand på Palmes axel.
Vittnen såg mördaren klädd i en mörk halvlång jacka springa in på Tunnelgatan och uppför trapporna till Malmskillnadsgatan.
Palmegruppen har filmat en rekonstruktion av mordet.
På filmen kommer mördaren bakifrån fram mot paret Palme.
Mördaren lägger upp sin vänstra hand på Olof Palmes vänstra axel och avlossar två skott 10–30 cm från Palmes rygg.
Det första skottet träffar Palmes rygg, borrar sig genom hans kropp och slår ner i gatan snett fram.
Det andra skottet tangerar Lisbet Palmes rygg och hittas senare på andra sidan Sveavägen.
Flyktvägen i trapporna upp mot Malmskillnadsgatan är också kartlagd med hjälp av vittnen.

• Sigge Cedergren uppger  att han lämnar -Oxen med sin bil vid 23-tiden. Att han  kör från Apelbergsgatan in på Luntmakargatan norrut. Det blir problem med en mötande bil och han måsta stanna och backa. Cedergren hävdar att han ser en man, som sannolikt är Christer Pettersson, som då kommer springande i sin karaktäristiskt lunkande stil.
  En annan bilist ser en man komma upp på Malmskillnadsgatan.

En kvinna som stod på en av tvärgatorna från Malmskillnadsgatan har hjälpt Palmegruppen med en fantombild.
Allt det här vet Christer Pettersson och när jag tar upp det i bilen på parkeringsplatsen reagerar han …  tittar länge på mig.
Då berättar Christer Pettersson om sin hjärnskada, som han fick som 15-åring då han knockats av en skolkamrat.
– Den skadan har jag burit på i hela mitt liv.
Kan det vara du som sköt Olof Palme i ryggen på öppen gata?
– Ja, i teorin, men inte i praktiken.
– Jag tror på min skapare. Här finns en gräns.
– Jag skulle bli en ypperlig mördare om jag vågade gå över den gränsen, en gräns mellan dråp och planerat mord.
Du har på senare tid när jag träffat dig ofta återkommit till din gudstro.
– Om inte Gud finns är ingenting heligt. Då kunde vi gå ner på stan och slå ihjäl små barn.

Varför sköts Palme?
– Har du hört talas om vad som pågår inom en människa som rör sig i psykiatrins utkanter.
– Det finns ett somnambulbeteende (se faktarutan nedan. red anm.), ett patologiskt rus.
– En person i patologiskt rus vet inte vad han gör … minns inte.
– Då är man som en zombie, en levande död.
Jag pratade flera gånger om somnambulism med professor Lars Lidberg som före sin bortgång hjälpte Christer Pettersson i många år.
– Christer Pettersson var helt kapabel att mörda Olof Palme, sa professor Lidberg.
– Men jag var inte på Sveavägen när det hände, så jag kan inte säga vem mördaren är.
Varför riktades aggressiviteten mot Olof -Palme?
– Glöm inte att jag alltid röstat socialdemokratiskt.
Din vän Lars Tingström, känd som Bombmannen, dömdes till livstids straff bara två månader före mordet på Olof Palme.
– Han har ingenting med det här att göra.
Hämtade du revolvern hos Sigge Cedergren?
–  Nej. Men jag förstår att du vet att Cedergren hade revolvrar.
– Jag såg två revolvrar hemma hos honom. En gång räckte han över en tung revolver och jag höll i den.
Sigge Cedergren sade på sin dödsbädd att du lånade en revolver av honom, men mer än så sade han aldrig. Han tog med sig gåtan i graven.
– Blanda inte in mig i det där.
Det sista Christer Pettersson säger innan vi skiljs åt i Sollentuna:
– Jag tackar Gud för att jag lever.

 

3. CHRISTER PETTERSSONS LIV

”Jag var säkert ett snällt barn”

En polisbil kör in på skolgården i Solna. Barnen har rast.
Två uniformerade polismän kliver ur bilen, går rätt fram till en pojke och säger att han ska följa med.
Det är Christer Pettersson.
Han är 12 år.
Skolkamrater ser hur Christer körs därifrån i polisbilen.
Christer börjar mest av en tillfällighet att berätta om den här dagen på skolgården.
Vi har träffats på parkeringen utanför Sollentuna köpcentrum och är på väg i bilen förbi OK-macken mot ett område för båtuppläggning. Han ska visa någonting.

Några dagar tidigare hade han fått veta att Högsta domstolen sagt nej till ny rättegång. Riksåklagarens resningsansökan avslagen.
Minns du när poliserna kom till skolan?
– Det glömmer jag aldrig … va.
Han biter ihop och jag vet att nu är det slutpratat om den saken. Det har satt sina spår,  tydligen.
Vi börjar i stället prata om hur det var förr. Åren han växte upp i Solna. Minnen från barndomen.
– Jag var säkert ett snällt barn. Gapade inte och skrek … nej. Var ju ensam hemma till jag var sex år. Då fick jag två systrar.
En vårdag den 23 april 1947 födde Inga Maria Pettersson sitt första barn och det var en pojke, som döptes till Christer. Pappa Karl Gustav var kamrer och de bodde i en trerummare på Ryttargatan i Solna. Och Christer fick ett eget rum.
– Pappa var en morgonmänniska och hade kontor i Solna.
– Varje söndag morgon var han först upp. Kokade kaffe och läste tidningen.
– Jag satt på golvet och kunde inte läsa, men jag klippte ur tidningen och samlade bilder. Var väl kanske två år.
Snäll pappa?
–Han var kamrer. Han gjorde aldrig fel. Han var som en advokat.
Din mamma?
– Hon jobbade på NK.

Familjen Pettersson hade en sommarstuga i Edsviken, drygt en mil från dörr till dörr.
– På somrarna åkte vi ofta till Skåne … varje sommar sedan jag fyllt 10 år. Vi bodde hos en familj i Klippan som hade en bondgård. 70 tunnland och gammaldags med kor som mjölkades för hand.
Det som nu beskrivs som en idyll förvandlades under åren som kom till ett inferno. Allt gick rakt in i helsike för Christer.
Skolan rullade på som vanligt och Christer fortsatte upp i realskolan. Men betygen var urusla.
–Där gick jag och glodde i fyra år. Jag måste gå om fjärde året.
Du träffade väl och umgicks med vanliga grabbar?
– Jag var med i Solna simsällskap, tyckte om att simma. Tränade mycket och där träffade jag många. Men … det var nånting.
– Jag var också med i en cykelklubb.
– En gång  vann jag ett hedersamt tredjepris. Kom trea på en standardcykel utan växel mot två som hade tävlingscyklar.

Under de första tonåren lade många märke till Christers stora teaterintresse.
– Jag drömde om att bli skådespelare.
Han spelade bland annat med i barnteatern på Birkagården i Stockholm. Var med i flera uppsättningar av barnpjäser och fick en fin roll i Lorcas ”Blodsbröllop”.
Omgivningen talade om hans talang och utstrålning.
I november 1962 när han hade fyllt 15 år small det.
Christer kom i bråk med en elev om bland annat stölder.  Det slutade med att han fick ett kraftigt knytnävsslag mot tinningen.
Skadan var så allvarlig att han fördes med ilfart i ambulans till Serafimerlasarettets neurologiska klinik och Christer var medvetslös i 14 timmar.
Föräldrarna har sagt att de senare i livet var övertygade om att det som då hände bröt sönder deras son.
Men hans kärlek till teatern och skådespeleri fanns kvar.
Hösten 1965 sökte han till Calle Flygares teaterskola i Stockholm och blev antagen.
– Först en provmånad, berättar Christer.
Han träffade människor som skulle bli stora skådespelare.
– Det var Ulf Brunnberg och jag minns en kille som heter Christer Rahm och Anders Sundkvist på riksteatern … och Villi Andreasson.
– Vi spelade olika avsnitt och pjäser på Långholmen, var statister på stadsteatern och jag misskötte mig inte.
– Jag var på Stockholms barn- och ungdomsteater på Södermalm under ledning av Maj Sanselius. Det var sista måndagen varje månad.
– Men det jag fick problem med var sprit och knark.
– En rolig tid på teatern, men tyvärr måste jag sluta.
Vad hände?
– Jag blev bjuden på amfetamin och drogs in i skiten.
– Vi hade stormöte och jag måste sluta på teatern.

Han blev kriminell, stal, hade behov av narkotika, drack sprit och tog till våld för att skada.
– Christer behöver psykiatrisk vård, sade hans pappa, som den 8 april 1967 åkte akut med sin son till psykmottagningen på Karolinska sjukhuset.
Christer Pettersson var då 20 år.
Vårdbehov intygas av flera läkare och en av dem skriver bland annat i en personutredning:
”Christers nervositet synes ha förvärrats efter denna händelse. ”
En annan skriver:
”Tidig hjärnskada med kvarstående neurotisering och benägenhet för aggressionsuppladdning. ”
Jag har själv pratat med professor Lars Lidberg, numera avliden, om Christers hjärnskada.
Professor Lidberg menade att hjärnan har en spärr, vi kan likna den med en tröskel, som hindrar ett högre tryck i hjärnan och impulser till våldsamhet.
– Christers tröskel slogs sönder, sade Lidberg.
Det betyder att trycket i hjärnan ökar snabbt som blixten och impulser styr våldshandlingar.

Jag har själv upplevt den reaktionen hos Christer.
Den gången satt vi vid ett litet bord i Solna affärscentrum och jag hade förberett en intervju.
– Jag har en jobbig fråga, mycket jobbig, sa jag.
– Ja, schut … schuut.
– Den är tuff och jag vill att du får den om tre minuter, fortsatte jag.
Efter några minuters tystnad ställde jag frågan.

I samma ögonblick böjde sig Christer fram mot mig, grep tag i bordskanten och jag bara väntade på att han skulle tippa bordet över mig.
Christer Petterssons ögon var svarta.
Efter en stund sjönk han tillbaka på stolen.
Efter det har jag aldrig mer försatt mig i det läget när jag träffat Christer.

En granskning av Christer Petterssons kriminalregister, personundersökningar och tiden på  rättspsykiatriska vårdenheter visar hur hans liv förvandlades av narkotika, sprit och – hjärnskadan.
Kriminalregistret avslöjar hur kriminaliteten laddats med våld och eskalerat.

20 december 1970. Tvåbarnspappan Karl-Gösta Silsäter, var i Stockholms centrum och hade köpt julklappar till sina barn.
Han blev offer för Christer Pettersson i det omskrivna  ”Bajonettmordet”.
Bara några dagar före hade Christer köpt en bajonett av en langare på Sergels torg för tio kronor och gömt den tillsammans med några julklappar i ett skåp på Hötorgets tunnelbanestation. En nallebjörn var en av julklapparna.
Den aktuella dagen hade han hämtat bajonetten och nallebjörnen. Och stoppat ner allt i en plastpåse.

I hörnet av Kungsgatan och Sveavägen fick han en knuff i trängseln och nallebjörnen ramlade ner på marken.
Christer ansåg att det var för honom den helt okände Karl-Gösta Silsäter, 22 år, som hade knuffat honom. Han jagade tvåbarnspappan. Tryckte upp honom mot en betongvägg.
Christer drog fram bajonetten och högg den två gånger i mannens bröst. Huggen punkterade hjärtat och en lunga.
Tvåbarnspappan avled omedelbart.
– Ja, ja. Fråga mig inte … jag fattar inte själv, säger Christer.
Det som hände sen har en skrämmande likhet med mordet på Olof Palme.
Christer Pettersson flydde exakt samma väg som Olof Palmes mördare in på Tunnelgatan, genom en gångtunnel som mynnar bredvid trappan upp till Malmskillnadsgatan. Där försvann Christer, men greps senare och dömdes till sluten psykiatrisk vård.
Raden av polisutredningar visar att i just det här området utförde Christer en rad grova våldsbrott: 1973, grov misshandel i Humlegården, 1973, grov misshandel i Berzelii park och 1977, mordförsök på en langare på Sveavägen nära Sergels torg.
Christer Pettersson dömdes till fem års fängelse efter mordförsöket på langaren och fördes till Kumlaanstalten och placerades med grova brottslingar i den beryktade bunkern.

Där träffade Christer Pettersson den ökände ”Bombmannen” Lars Tingström, som då var dömd för att ha skickat en brevbomb i en affärsuppgörelse.
Christer fungerade som hans livvakt för all framtid.
När Christer avtjänat sitt straff och kom hem till Sollentuna greps han på nytt för grova brott, bland annat misshandel, hot, stölder, hemfridsbrott och ofredande. Han stämplades som notorisk kriminell och spred skräck till och med i den kriminella världen.

Det här är en del i en personundersökning av Christer Pettersson:
”CP bor sedan december 1982 ensam i en lägenhet i Sollentuna, för vilken socialförvaltningen står för kontraktet. Under tiden maj 1983 till och med februari 1984 har han varit anställd som fritidsledare.
Han har därefter varit arbetslös men sökt olika jobb. Ett erbjudande om att lära sig husrivning gick om intet. Kommunen har erbjudit nya jobb men samtidigt krävt att han ska underkasta sig nykterhetsvård. Han har vägrat eftersom han anser sig inte ha några missbruksproblem. Han dricker gärna alkohol, vilket han anser som sin medborgeliga rättighet. Sedan han blev arbetslös har han levt på socialhjälp – 2 400 kr i månaden till och med maj 1986. Han har därefter inte fått några pengar eftersom han inte vill ha med kommunens missbrukargrupp att göra. Socialförvaltningen har beslutat att sluta ge honom ekonomiskt bistånd.”
Samtidigt som Christer fick problem i Sollentuna genomförde ”Bombmannen” sprängningar i Stockholm. Han hatade samhället efter några skatteärenden och ställdes sommaren 1985 inför rätta.
I december samma år träffade jag både ”Bombmannen” Tingström och Christer Pettersson i Svea hovrätt.
Det var första gången.
De två möttes och morsade på varandra under den pågående rättegången om attentatet mot Skatteskrapan, kronofogdemyndigheten och sprängningen av chefsåklagare Sigurd Denckerts villa där chefsåklagarens dotters pojkvän sprängdes till döds.
Christer satt i rättssalen, följde en aning högljudd förhandlingarna och fick order om att omedelbart lämna rättegången.
Han förpassades ut i den stora korridoren.

4. RÄTTEGÅNGARNA OCH LISBET PALME

”Jag ska bara säga dig en sak, Lisbet Palme…”

14 december 1988. Det är tidigt på morgonen.
Christer Pettersson sover fortfarande i sin lägenhet på Kung Hans väg i Rotebro när det knackar på dörren.
Han öppnar. På loftgången utanför står fyra poliser.
– Du ska hämtas till förhör misstänkt för mordet på Olof Palme, säger en av poliserna.
Christer Pettersson fördes till polishuset på Kungsholmen. Han anhölls och häktades misstänkt för mord på Sveriges statsminister.
I maj 1989 åtalades Christer Pettersson för mord på Olof Palme och försök till mord alternativt framkallande av fara för annan.
Christer Pettersson förnekade gärningen.
Det blev starten på svensk kriminalhistorias mest kända mordrättegång.
Rättegången i Stockholms tingsrätt bevakades av reportrar och fotografer för tv, radio och tidningar från hela världen. Folk vallfärdade hit för att se vad som hände och nyheter kablades ut i massmedia timme efter timme.
I två månader gick jag mellan Stockholms tingsrätt och min plats i ett hörn på redaktionen.

När rättegången mot Christer Pettersson började hade han advokaterna Arne Liljeros och Lars Ekman vid sin sida. Christer var klädd i kriminalvårdens kläder, mörkhårig och välkammad.
Chefsåklagare Anders Helin pratade lågmält och lade inför rätten fram det som fanns i förundersökningen. Vittnesutsagor tillsammans med teknisk bevisning skulle vägas samman för eventuellt fällande dom.
Och det fanns inget mordvapen. Det fanns två kulor.
De två kulorna hade anträffats på mordplatsen i korsningen Sveavägen–Tunnelgatan. Båda kulorna var av typen ”metal piercing ”. En låg på trottoaren utanför fastigheten Sveavägen 29. Den andra kulan låg intill gallret som stängde nedgången till tunnelbanan.

Kulorna var avlossade med en revolver av kaliber .357 Magnum, som finns i märkena Smith&Wesson, Ruger, Taurus och Kassnar.
Bomspåren på kulorna från mordvapnet stämde med kulor som sköts i samband med ett postrån  i Mockfjärd. Det var sannolikt mordvapnet men den revolvern kunde inte hittas.
Vittnen från biografen Grand plockades fram ett efter ett.
Lisbet Palme blev huvudvittnet.
Hon kom in i rättssalen och satte sig vid bredvid sin äldste son Joakim och chefsåklagaren.
Fem meter från henne, men på den andra sidan i rättssalen, satt Christer Pettersson.
Lisbet Palme tittade ner i bordet men vände blicken upp mot lagman Carl Anton Spak, rättens ordförande.
Det som följde blev det största ögonblicket i Palmefallets historia.
Jag spelade in allt ord för ord när Lisbet Palme berättade om mordkvällen, som började med att paret Palme hade bestämt sig för att gå på bio på biografen Grand på Sveavägen. De gick till Gamla stans tunnelbanestation och åkte till Rådmansgatan där de gick upp och anlände till Grand något före kl 21.00.

Sonen Mårten var där tillsammans med en flickvän och efter bion pratade de några minuter ute på gatan. Sedan började paret Palme sin promenad hemåt.
Lisbet Palme berättade att hon aldrig märkte att någon följde efter dem men när de passerat färgaffären Dekorima hörde hon två smällar och ryckte till.
– Olof sjönk ihop på gatan.
Hon reagerade som alla människor gör och kunde inte fatta vad som hänt. Hon försökte söka hjälp.
Hon såg en man utanför skyltfönstret till Dekorima på ett avstånd på kanske fem meter.

Lisbet Palme beskrev honom:
”Han var omkring 180 cm lång. Hade ej mustasch. Munnen gav ett rakt intryck. Mannen hade framskjuten haka och hade markerade kindben. Hans axlar var uppdragna och han hade en mörk jacka, som gick kanske tre decimeter nedanför midjan. Mörka byxor.”
Hon berättade att hon såg mannen springa mot trappan på Tunnelgatan.
Hon fäste sig mest vid att han sprang på ett orytmiskt sätt.
Det här är exakta citat från min bandinspelning:
Chefsåklagaren: Känner du igen någon av dem vid försvarets bord?
Lisbet Palme: Ja.
Chefsåklagaren:  Han som sitter bredvid försvarsadvokaterna.
Lisbet Palme: Ja.
Chefåklagaren: Är han den man som du såg i hörnet Tunnelgatan–Sveavägen?
Lisbet Palme: Ja.

I det ögonblicket reagerade Christer Pettersson starkt och avbröt förhöret med Lisbet Palme. Ingen kunde tysta Christer.
Christer säger på bandet:
”Jag ska bara säga dig en sak Lisbet Palme, att Olof Palme i sin himmel skulle inte tycka om vad du säger nu. Om du tror att det är som du säger, är det okej. Men om du inte tror det, är det inte okej … ja det är allt jag har att säga.”
Christer Pettersson fördes ut ur rättssalen av två poliser.
Chefsåklagaren begär att vittne efter vittne ska komma in i rättssalen.
Fem av dem har på kvällen besökt biografen Grand och samtliga lämnar en beskrivning av en person som på flera sätt liknar den man som Lisbet Palme beskrivit.
– Jag lade märke till mannens ögon, säger till exempel en kvinna.
Övriga beskriver längd och kläder och var den mannen stod vid biografen.
Uppgifterna är tämligen samstämmiga.
Chefsåklagaren påpekar också att under konfrontationer och på bilder pekar Lisbet Palme tre gånger ut Christer Pettersson som gärningsman.
Tre av vittnena på mordplatsen säger att de såg mördaren.
En taxichaufför, som ser personerna på mordplatsen är mycket säker på att det är Christer Pettersson.
En man ser mördaren hålla i vapnet.
Två personer ser mördaren under flykten uppför trappan.
Flera berättar om mördarens sätt att springa som lite annorlunda, lite ”lunkande stil”.
Christer Pettersson förnekade vad chefsåklagaren lagt honom till last. Hans advokater påpekade brister i bevisningen, brist på tekniska bevis, bland annat avsaknaden av mordvapnet och fynd som kunde kopplas till deras klient.
Lisbet Palmes utpekande och minnet hos vittnen ifrågasattes och kunde inte ses som tillräckligt för fällande dom, ansåg advokaterna.

Stockholms tingsrätt skrev som slutligt avgörande i sin dom:
”Även om det finns viss osäkerhet  förenat  med några av de nu nämnda vittnenas iakttagelser anser tingsrätten, att deras vittnesmål tillsammans visar att Christer Pettersson har väntat på makarna Palme vid biografföreställningens slut och följt efter dem Sveavägen söderut.
Vad som nu har framhållits stöder sammantaget Lisbet Palmes utpekande av Christer Pettersson i sådan grad att tingsrätten finner det ställt utom varje rimligt tvivel att han sköt de båda skotten.
Gärningen såvitt berövande av Olof Palmes liv är att bedöma som mord.
Genom att avlossa det  andra skottet, med följd att Lisbet Palme erhållit en sårskada på ryggen skall Christer Pettersson dömas för framkallande av fara för annan. Påföljden skall bestämmas till fängelse på livstid. ”

Lagman Carl-Anton Spak och chefsrådmannen Mikael af Geijerstam var skiljaktiga och lämnade inte bifall.
Båda pekade bland annat på att det inte fanns någon teknisk bevisning, ingenting varifrån mordvapnet kommer, var mordvapnet nu finns, fingeravtryck eller krutstänk på kläder.
Båda hade kritik mot hur Lisbet Palmes konfrontation med Christer Pettersson utförts och med tanke på att dådet på Sveavägen hade begåtts relativt snabbt en mörk februarikväll och att hon av naturliga skäl var mycket upprörd.
Domen överklagades av båda sidor till Svea hovrätt.

12 september 1989. Rättegången i Svea hovrätt formade sig till en offensiv av Christer Petterssons advokater Arne Liljeros och Lars Ekman mot trovärdigheten hos vittnen, speciellt Lisbet Palme och avsaknaden av tekniska bevis.
Det beryktade mordvapnet, en revolver .357 Magnum hade ännu inte hittats. hundra-tals spår försvann i tomma intet. Den tekniska bevisningen bestod endast i två kulor från en okänd revolver.
Lisbet Palme berättade ännu en gång om mordkvällen och att hon såg Christer Pettersson på mordplatsen sekunder efter de två avlossade skotten. Hon såg också honom fly mot trapporna upp till Malmskillnadsgatan.

I en konfrontation, som filmades , pekade hon mot Christer Pettersson.
– Det var han.
Och vittnen från biografen, mordplatsen och flyktvägen berättade inför hovrätten vad de hade sett. De lämnade information om mördarens klädsel och vaggande gång när han flydde, hans längd och kroppsbyggnad. Många ansåg att de hade sett Christer Pettersson.
Christer satt varje dag vid den åtalades bord till höger i rättssalen. Skakade ibland på huvudet och fick tecken från sina advokater att vara tyst.
I det läget plockade försvarssidan fram Devlinrapporten, den kända engelska Devlinkommissionens rapport, som på ett så övertygande sätt har ifrågasatt vittnens trovärdighet att den till och med påverkat rättsordningen i England.
Rapporten visade att även vittnen med stark övertygelse kan påverkas av traumatiska händelser i samband med grova brott. Det är ett mänskligt beteende, enligt forskare i brottmål.
Devlinrapporten tar som exempel upp ett rättsfall 1969 i Bristol där en polis sköts.
En man hade då ertappats en söndagsmorgon när han höll på att tömma
parkeringsmätares kassetter på pengar.
Mannen flydde och jagades av poliser. Under jakten över ett fält vände sig mannen om och sköt en av poliserna, ett skott i armen.
En ungersk man greps senare.
Tekniska bevis fanns inte och något skjutvapen hade inte heller hittats.
Men ungraren pekades ut i en traditionell konfrontation av sex vittnen:
Tre poliser.
Två taxichaufförer och en hotellägare.
Alla sex pekade på ungraren som gärningsman.

Han dömdes till sju års fängelse av en jury i Englands högsta rättsinstans.
Två år senare avslöjades sanningen.
I samband med en husrannsakan greps en man misstänkt för en mindre brott.
I hans bostad fanns en pistol, som efter provskjutning kunde kopplas till brottet där polismannen sköts. En nummerskylt som låg i lägenheten tillhörde mannens bil, som använts i Bristol. I bilen låg ett antal myntkassetter med mannens fingeravtryck och nycklar till de aktuella parkeringsmätarna i Bristol.
Mannen ställdes inför domstol och dömdes skyldig för mordförsök på den skjutne polisen i Bristol och åkte in i fängelse på sju år.
Ungraren var oskyldig.
Devlinrapporten fick sannolikt betydelse även under rättegången i Stockholm.
Svea hovrätt ansåg också, att omständigheter runt vittnens trovärdighet bör granskas och att tekniska bevis ska läggas prydligt på bordet för att nå en fällande dom i grova brott.
9 oktober avslutades rättegången.

2 november 1989 kom domen från Svea hovrätt.
I domen står det bland annat under rubriken ”Slutövervägande”:
”Vad som särskilt är ägnat att inge betänkligheter är att det i målet inte finns teknisk bevisning som kan binda gärningsmannen vid brottet.
Det är alltså inte utrett vilket mordvapen som använts eller var det finns. Det finns ingen utredning om fingeravtryck, krutstänk på -kläder eller dylikt som kan binda Christer Pettersson vid de åtalade gärningarna.
Inte heller ger utredningen något konkret belägg för att han den aktuella kvällen hade tillgång till eller hade skaffat fram något.
Hovrätten skriver även att Christer Petterssons personlighet och livsföring som förtidspensionär med sprit- och narkotikaproblem talat snarast mot att han skulle begå ett brott som det nu aktuella.
Det framstod klart i domen att det i hög grad saknades bevis och att en stor del av övervägandet inför domslut handlar om försiktighet i värderingen av vittnens trovärdighet.

Om Lisbet Palmes vittnesmål skriver hovrätten:
”Lisbet Palme har med stark personlig övertygelse pekat ut Christer Pettersson som gärningsman. Som framhållits måste stor försiktighet iakttas vid värdering av identifikationsbevisning, eftersom erfarenheten visar att även i övrigt trovärdiga målsäganden och vittnen kan missta sig vid en identifiering. Det finns därför anledning att vara uppmärksam på sådana omständigheter som försvagar tillförlitligheten i Lisbet Palmes utpekande. ”

Hovrätten pekar på flera omständigheter som kan ha påverkat vittnens och Lisbet Palmes vittnesmål.

•  Iakttagelserna har varit kortvariga och belysningen har inte medgett några tydliga iakttagelser av mannens ansikte.
• Lisbet Palme har varit upprörd och gjort sina iakttagelser i en traumatisk situation. Forskning visar att det centrala minnet är vad som har hänt och inte utseendet på mannen som sköt. Hennes minne kan även påverkas av andra omständigheter
•  Hovrätten är i domen kritisk mot konfrontationerna med misstänkt gärningsman och skriver ”…att det förflöt nästan tre år till den för identifieringen avgörande videokonfrontationen, den 14 december 1988, är ägnat att vidga utrymmet för misstag vid identifieringen”.

Avslutningsvis anser Svea hovrätt att det har inte visats att Christer Pettersson haft något motiv att mörda statsminister Olof Palme.
Den 2 oktober 1989 beslutade Svea hovrätt att åtalet ska läggas ner.
Christer Pettersson satt hemma i sin lägenhet i Rotebro när domen meddelades.
I Kumlabunkern hörde ”Bombmannen” Lars Tingström på nyheten i riksradion. Hans bäste vän var nu en fri man.

En helg några år senare åkte reporterkollegan  Richard Aschberg, jag och Christer Pettersson till Sigtuna.
På eftermiddagen gick vi till kaféet Tant Brun, tant Grön och tant Gredelin. Många tittade och undrade vem som satt där och drack kaffe.
Lika märkligt blev det när vi kom till Ica och en kvinna plötsligt gick fram och gav Christer en liten kram.
–Jag har en väninna som känner dig, sa hon. Nu ska  jag säga till henne att jag träffade dig på Ica i Sigtuna.
Alla tycktes känna igen Christer Pettersson.
Den här helgen berättade han om sitt liv och jag uppfattade honom som betydligt mer allmänbildad och klartänkt än vad jag trott.
Han minns vissa saker bättre än jag.
Vi ville till exempel veta vad han tyckte om Olof Palme som statsman.
– Han var en stor man.
– Jag tror att många på Östermalm ser honom som klassförrädare … men jag är inte från Östermalm.
– Han sa ifrån i olika sammanhang.

5. ”BOMBMANNEN”

”Det kommer att flyta blod”

Det här skrev ”Bombmannen” Lars Tingström i ett brev efter åren
i Kumlabunkern dömd för brevbomben:
”Det kommer att flyta blod om ej maktgalna byråkrater tar sitt förnuft tillfånga och friar mig från det jag är oskyldig till.
Jag kräver upprättelse. Vi har inte sett sista kapitlet ännu, hoppas att det inte skall bli så grymt att det kommer in i kommande historieböcker. ”

Polisen hittade flera brev och noterade i en promemoria att breven härrör från mellan 1980 och 1982.
Tingström var då en fri man, hade kommit hem från Kumla.
Brev sändes till en god vän och vem det var är inte offentligt, men en av Tingströms bästa vänner var Christer Pettersson.
Till en annan nära vän skrev Tingström:
”Det är tydligen många byrokratjävlar som inte vet att dom leker med en djävulsk död. ”
Erfarna poliser anser att breven visar Tingströms hat mot samhällets toppar och dess företrädare.

Hatet avtog aldrig.
Lars Tingström föddes den 24 mars 1934 i Visby. Efter folkskola utbildade han sig till möbelsnickare, men bytte jobb och blev egen företagare i en teknisk bransch. Fick tidigt problem med skattemyndigheterna och ett företag som han satsat 70 000 kronor i hotades av konkurs.
Alla hans pengar gick förlorade, tyckte Tingström.
Våren 1977 fick det aktuella företagets vd ett brev och när han öppnade brevet utlöstes en explosion – en brevbomb.
Vd:n skadades svårt men först drygt ett år senare greps Tingström.
En granne på Ingarö ringde till polisen om att han hade fått ett fönster sönderskjutet. Polisen åkte dit och Tingström erkände skottet.
När polisen var där upptäckte de Tingströms hemliga källare, som sedan kom att kallas för Tingströms bunker.
Det var en anläggning på 50 kvadratmeter under jord.
Här hittade poliserna en verkstad som var fylld med bland annat 20 kg Dynamex, 359 sprängkapslar, mängder med svartkrut och krutstubin.
Nacka tingsrätt dömde Tingström mot hans nekande till fem års fängelse för  grov misshandel (brevbomben) gäldenärsbrott, stöld och försök till utpressning.
Han fördes till Kumla.
Där träffade han Christer Pettersson. De hade sina celler i samma avdelning.
– Jag blev förtroendevald som representant för de intagna och Christer fick en annan ledande roll, berättar Tingström under ett av mina besök på Kumla.
– Christer skyddade mig om det blev bråk.
I Kumlabunkern satt samtidigt Said Alwani. En palestinsk terrorist, som Tingström stiftade bekantskap med. Mellan dem utvecklades stark vänskap.
I juli 1981 fick Alwani sin första permission, försvann och kom aldrig tillbaka.
Det uppges att han återvände till Mellanöstern, bland annat i Damaskus och Beirut.
Poliser, som arbetade med fallet Tingström, informerades om att Alwani tillhörde en utbrytargrupp från PLO och deltog i terroristattacker under namn som Svarta September.

Poliskällor säger att när Tingström släppts fri från Kumla (17 september 1981) bjöds han på flygresa till Damaskus och fritt uppehälle. Här träffade han Alwani. Vid ett annat tillfälle blev Tingström kvar två månader.
Lars Tingström åkte den här tiden även ofta till sitt sommarställe på Ingarö och sommaren 1982 slog ”Bombmannen” Tingström till.

Tre bomber placerades på utvalda platser och utlöstes med så våldsam kraft och vållade sådan förödelse att två människor sprängdes till döds.

• Den 16 juli 1982 sprängdes chefsåklagare Sigurd Denckers villa i Nacka av en vibrationsbomb utplacerad på verandan. Denckers  dotters pojkvän avled i explosionen.

Kvällen innan bomben löstes ut hade Tingström flugit till Damaskus, visade det sig senare i samband med polisutredningen.

Han kom snart hem igen.

•  Den 22 februari 1983 sprängdes  Skatteskrapan i Stockholm. Bomben var vibrationsladdad i en attachéväska utplacerad
  i en korridor. En kvinna, som -bara tänkte flytta attachéväskan, sprängdes till döds .
•  8 augusti 1983 sprängdes åklagarmyndighetens fastighet i Nacka.

Ett halvår senare var misstankarna mot Tingström så starka att hans greps. Polisen hade till exempel hittat sju kilo Dynamex och Dynamexstavar nedgrävda i en sandhög. I husrannsakan återfanns sprängkapslar.
De här åren bodde Christer Pettersson ofta på Tingströms sommarställe på Ingarö.
Flera kriminella har berättat för mig att det provsköts med handeldvapen just här.
– Dom hade placerat en måltavla på ett träd, berättade en man som vi kan kalla för Prosten.
Fallet ”Bombmannen” fördes upp till Svea hovrätt, som fyra dagar före jul 1985 dömde Tingström till livstids fängelse. Det blev Kumlabunkern igen.
Två månader senare sköts Olof Palme på Sveavägen.

Samma dag som Christer Pettersson hämtades (14 december 1988 ) av fyra poliser i sin lägenhet i Rotebro ringde ”Bombmannen ” Lars Tingström till mig.
–Polisen har gripit Christer Pettersson, sa jag. Vet du det?
–Jag vet … det är fruktansvärt, svarade Tingström.
Han fortsatte prata om orättvisor och att han själv satt oskyldigt dömd till livstids fängelse. Och det var något han ville säga.
– Vi kan ses, sa jag.
Två timmar senare var jag i Norrköping på säkerhetsanstalten.
Anstaltens ledningscentral hade givit klartecken och den dubbla entrégrinden öppnades. Två vakter visade mig till ett litet rum åt höger i den stora huvudbyggnaden.
Efter några minuter kom Tingström ledsagad av vaktpersonal.
I två timmar satt vi där.
– Två kriminalare har varit här och förhört mig om mordet på Palme, säger han.
– Dom tog mina dagböcker … flera brev … brev från Christer. Jag hade adresslistor och min dator tog dom också.
Du vet väl att många tror att du är hjärnan bakom mordet?
– Jag tänker inte svara, sa Tingström och blev tyst.
Men något kan du säga?
– Ja, jag vet varifrån vapnet kommer.
Sedan blir han tyst igen. Men just innan jag går lutar han sig framåt och säger att han vill träffa någon i Palmegruppen.
– Jag vill i så fall först få permission (ledsagad) till min sommarstuga.
Bara några timmar efter att jag lämnade Norrköpingsanstalten hämtades Tingström och fördes ”av säkerhetsskäl” till Kumla.

Han fick inte permission till sitt sommarställe. Han fick aldrig komma till Ingarö igen. Aldrig.
Jag satt i ett besöksrum på Kumla med Tingström när han vintern 1990 fick meddelande om att, efter en resningsansökan till Högsta domstolen, Svea hovrätt hade frikänt honom för brevbomben.
Han överklagade även de stora fallen med bomberna. Men det avslogs av HD.

Tidigt under våren 1993 läste Tingström in ett meddelande på min mobil:
”Jag vill träffa dig. ”
Han var svårt sjuk i cancer. Låg döende på sjukhus i Skövde och det var något han ville prata om.
Jag hann aldrig träffa honom.
16 april 1993 avled Lars Tingström.
Han blev, precis som Olof Palme, 59 år.
Nära fyra år senare gick advokat Pelle Svensson ut med uppgifter om att Tingström hade sökt hjälp av honom med ett testamente.
Det uppgavs att i testamentet fanns information om Palmemordet.
När jag frågade Christer Pettersson om Tingströms roll i Palmemordet svarade han:
– Tingström har ingenting med det att göra.
Känner du till Tingströms testamente?
– Det finns inget testamente.
”Bombmannen ” Lars Tingström tog sanningen med sig i graven.

6. CHRISTER VILL TRÄFFA MÅRTEN PALME

”Han är den ende jag litar på. Du ska också få vara med.”

 

Sent på eftermiddagen en sommardag 2004 får jag veta att Christer Pettersson har blivit svårt misshandlad. A-lagare i Sollentuna har hjälpt honom till en polare, som bor i en tvårummare några kvarter bort.
Jag får adressen.
En timme senare tar jag hissen upp och ringer på.
Det är tyst, ingen öppnar.
Då hör jag Christer skrika genom dörren:
– Vem faaan är det!
– Det är Håård, skriker jag tillbaka.
Christer öppnar och håller en blodig handduk snett över halva ansiktet. Polaren ligger utslagen av fylla i sovrummet och jag följer med Christer till vardagsrummet. Christer stannar vid en nersutten soffa.

Hans käke har tydligen knäckts och ligger snett. Blod rinner ner över -hakan och med  handduken stoppar han blod från näsan. Flera smällar tycks ha träffat huvudet.
Han har utsatts för grov misshandel och har svårt för att stå. Han vinglar till av smärtor i vänster ben.
Han måste till sjukhus, är det första jag tänker. Hjärnskakning.
– Vad har hänt?
– Dom var flera … ett gäng som ville åt mig.
– Jag hade inte en chans.
Han har svårt för att prata och vi står tysta.
– Jag sa åt dom att ringa dig, säger Christer.
– Ja … jag vet, svarar jag.
Det blir tyst igen.
– Jag vill träffa Mårten Palme, säger han tyst. Kan du fixa det?
Varför vill du träffa Mårten Palme?
– Han är den ende jag litar på och jag vill tala om mordet på Olof Palme.
– Du ska också få vara med.
Jag berättar det här när jag kommer -tillbaka till tidningen för redaktionschefen Niklas Silow och sedan ringer jag till Mårten Palme, som arbetar på universitetet i Frescati. Redogör för vad som har hänt och vad Christer Pettersson sagt:
– Han vill träffa dig.
Vi bestämmer ett möte på universitetet och Niklas Silow följer med. Han har tidigare träffat Christer och har en viss erfarenhet av hans trovärdighet. Vet hur ett så känsligt möte bör skötas.
Det stod snabbt klart när vi träffas att Mårten först ska prata med Lisbet Palme och att samtliga nära anhöriga måste informeras. Allt måste godkännas av Lisbet Palme och anhöriga.
Det tar tid innan jag hittar Christer Pettersson igen.
Den dagen åker vi som vanligt en runda i bilen. Han börjar prata om det planerade mötet med Mårten och säger vad han tänker berätta.
Jag avbryter honom:
– Jag sitter nu ensam med dig och du kan ta tillbaka det sedan … och jag blir inte trodd. Vänta till du möter Mårten Palme, säger jag.
– Jag vet vem som sköt hans far, säger Christer snabbt.
– Det ska jag tala om för Mårten.

Den närmaste tiden ringer jag till Mårten Palme, som säger att han ska prata mer med Lisbet Palme och att Christer bör vänta. Men det planerade mötet är på gång.
Det ska ske under seriösa former. Inga dumma saker får inträffa.
Tiden går och Christer säger att han är beredd.
En dag köper han nya jeans för att vara välklädd.
Då ringer en av hans kompisar från Sollentuna och berättar att Christer Pettersson har varit inblandad i ett nytt bråk och är skadad i ena armen. Christer har förts av polisen till akuten på Karolinska sjukhuset.
Två veckor senare avlider han.

Lennart Håård